Måste säga att det jag saknar MEST från tiden innan barn, är de härliga sovmornarna.
Kan dregglande minnas tillbaka på söndagarna vi brukade spendera i sängen, stiga upp och göra mackor och krypa tillbaka ner i sängen.

Det är nog det vi blir mest “ovänner om” eller som jag blir “mest besviken på”

Sonen har nu börjat vakna runt 7-tiden, från att alltid ha sovit till 8-9-tiden. Min sambo har flex och det är nio gånger av tio, jag som stiger upp med lilleman på vardagsmornarna, trots att han ändå skall till jobbet.
Denna veckan har han kunnat sova till nio, men kompenserat med att ta lilleman till dagis, så jag har sluppit det. Därmed har jag inte heller protesterat och/eller reagerat över det.

Fredagar är dock sonen hemma. Jag frågade trött i morse; “Är det automatiskt mina mornar numer eller?” Till min stora förvåning svarade han Nej! och steg sedan upp?
Glädjen blev dock kortvarig då han tog med sig sonen in i sängen. Funkar kanske med en spädis, men inte med en 20mån pojke.

Min son 3 månader

Jag steg givetvis upp med honom, efter att ha avvärjt ett par rymmningsförsök.
Provade på att ligga med täcke och kudde i soffan för att mysa med honom. Fungerade en kvart ungf sedan började han leka med allt runtomkring.
När jag sedan steg ur soffan för att gå på toaletten, snodde den lille fasen mitt täcke och kudde! Nu ligger han utfläkt i soffan och stormyser.
Tack för den?

Så nu ligger “alla” utom jag och gossar under täcket…

Vad jag känner att jag älskar pojkarna i mitt liv just nu *flina*

Postades