Satt just och surfade runt bland lite bloggar, där jag inte kikar in lika ofta som jag gör hos mina stammisar.
Jag hamnade via Missmaddis, hos DragonBitches, där jag faktiskt kollar in ibland…

Läste det som en av tjejerna skrivit om Engla.
Om hur hon tyckte det var fel att skicka smskedjan om att tända ett ljus för just henne. Vad hände med alla de andra mördade barnen som vi läst om senaste tiden? Vem tänder ljus för dem?

Jag förstår verkligen hennes tankegångar.

När Anna Lindh blev mördad den 10 september 2003, kunde jag inte annat än bli förbannad över det media uppbåd det orsakade. Varför, undrar du nu?
Samma dag knivmördades en liten flicka på gården till sitt dagis. Jag tor mig minnas att hon var fyra år gammal och det var en helt random man som gått förbi och begått ett vansinnesdåd.

Hennes död kom i skymundan för alla rubriker om ministern.

Jag kan med gott samvete säga att jag inte direkt sörjde Anna Lindh, som resten av svenska folket. Dock går mina tankar fortfarande till den här lilla flickan som blev bragt om livet. Mina tankar går då och då till hennes föräldrar… Oftare nu när jag själv blivit mor.

Det finns inga ursäkter eller förkaringar till varför barn skall behöva lämna jordelivet i förtid. Det finns inget svar jag kan acceptera till varför det händer.

Det senast halvåret har media pumpat ut nyheter om vansinnesdåd där barn strukit med eller blivit skadade. För mig är det så oerhört svårt att föreställa mig att det händer i vårt trygga, lilla land.
Här ska vu ju vara säkra?

Varför just Engla blev en ljusbärare, tror jag har en, eller faktiskt flera simpla förklaringar.

Hon försvann i åtta dagar. Under de här dagarna pumpades all media med hennes bild och namn, för att hon skulle kunna återfinnas.
Vi kan alla hennes namn och vi vet alla hur hon ser ut. Folket blev engagerat och jag svär på att det var fler än jag som tittade två gånger när helst en mörkhårig flicka i tioårsåldern gick förbi. Det kunde ju vara hon?

Samtliga andra barn som bragts om livet fick inte den behandligen av pressen av den enkla anledningen att de var redan döda, man ville bespara deras familjer att bli uthängda mitt i sorgen och åter igen… Vi hann inte engagera oss i deras personligheter. De var redan döda då vi läste om dem.

Det gör inte det hela mindre hemskt! Oh, nej… Men det tillåter inte människan att ta dem till sitt hjärta på samma vis när man läser en textrad om “3-åringen” som bragts om livet, som när man ser en bild på den storögda Engla som vi läst om i åtta dagar.
När hon dött, kände svenska folket till hennes existens. Hon dog för oss i samma ögonblick som vi läste om det på Expressens löpsedlar.

Jag håller med. Det är hyckleri, men det är människans psykologi.
Dem vi inte känner till, känner vi inte heller för…

Men jag känner för alla föräldrar som mist sitt barn, sitt änglabarn eller bonusbarn om du så vill…
INGEN borde vara tvungen att överleva sitt barn.

Postades