Jag har inte anorexia
Vill fastställa att jag INTE har en ätstörning, innan jag påbörjar detta. Det är jag för lat för helt enkelt…
Ställde mig på vågen imorse och när den tickade upp till endast 50.3kg föll min haka några cm. Whtf? Hur har DET gått till nudå?
Bakgrund
Jag har inte vägt under 54kg, sedan jag åkte till Italien 2001, utan gick rätt nyligen ner till 52kg.
Innan jag satte mig på flyget hade jag nyss gått upp ett kg till 49kg. Jag var en tunn, men vältränad tjej. Höll på med KungFu fem dagar i veckan som mest.
Eftersom att maten och vinet i Italien är underbart (Samt att jag hade ett maffigt Cola-beroende), lade jag på mig till strax under 55kg. Lovade mig själv att inte gå över 55kg och det höll jag tills dess att jag kom hem ett år senare.
Jag knatade på ett par år och var läskigt nära en ätstörning när jag dejtade en kille som uttalat gillar riktigt tunna och smala tjejer. Hans favoritkropp har Paris Hilton och idag har han en tjej som är otroligt smal. (Vacker, men smal)
Jag tränade 6 dagar i veckan, flera timmar om dagen, men kom inte under 53kg. Dock satt allt perfekt, på rätt plats!
Graviditet
När jag träffade Ola, låg jag på ovanstående vikt och tränade även då väldigt mycket, om än inte LIKA många timmar i veckan.
Ju med tillfreds med mig själv och mitt liv jag blev, desto mer lade jag på mig… landade på 58kg precis innan jag befruktades med vår son.
När han föddes, hade jag fått diabetes och stränga order om GI-diet som jag följde SLAVISKT under tiden jag bar honom inom mig.
Bara två veckor efter att han “ploppat ut” (Önskar det varit så lätt som det lät) låg jag på fyra kilo under min vikt innan graviditeten.
Dock var höfterna breda, stjärten platt och magen såg ut som en ocean av hud med fina linjer av bristningar och rynkor. Najs!? - NOT
Alla (ok det finns få undantag) som fött barn vet vad jag snackar om här… Det är inte direkt som att man glider i sin perfekta flick-kropp igen (Som man tyckte var så operfekt innan, men nu ter sig som en dröm)
Länge har jag våndats över den här magen… Som vägrat dra ihop sig helt och bristningarna som varit nästan lila.
NU börjar den likna min gamla mage…
Bristningarna har bleknat (eller faktiskt blivit lite solbrända) och syns inte lika tydligt. Min navel får jag leva med…
Men nu sedan jag börjat tappa vikt, börjar jag känna mig ok med den delen av min kropp.
Ni som har fått lösenord utskickat, kan läsa Självbild och se bilder på min kropp, medan ni andra helt enkelt får ansöka
Min oro
När jag imorse slogs av de blinkande siffrorna som glatt konstaterade att jag nu ligger bara 2,3kg över min “mest nöjda vikt” tänkte jag att… Det kanske är värt att försöka komma ner på den för första gången sedan 2001?!
Jag vill fastställa att när jag vägde 48kg, var jag inte heller då sjukligt smal. Jag är 162cm och bredaxlad. Man brukade fråga mig om jag höll på med simmning eller fri-idrott, aldrig om jag hade en ätstörning.
Frågan är bara… När jag väl kommer ur den här viktminskningsperioden, som jag för övrigt inte har en aning om varför jag är inne i. Misstänker dock inre stress för flytten.. Kommer jag då att gå upp en massa igen och kommer jag DÅ att bli fixerad om jag väl kommit ner under femtio kg?
Det är min lilla oro…
Kanske bara låta naturen ha sin gång, eftersom att jag ändå är för lat för att banta… Och om jag sätter igång med träning på månadskort fram till flytten, komer jag med allra största sannorlikhet lägga på mig muskler igen och gå upp.. då är det ju ändå inte som jag vill…
Min mor har en bild som togs på mig i Thailand år 2000… När jag såg den kände jag bara… “Åh vad fin jag var i kroppen där!”
Så 48-49kg skulle vara underbart…
I-landsproblem?
Jag kan ju inte alls relatera till ditt inlägg. eller kanske fast omvänt. Jag åt ju väldigt mycket medicin när jag var liten. Åt starka doser av cortison i 15 år så jag har ju en medicinsk övervikt vilket sitter på ett helt annat sätt. Jag tränar fyra gånger i veckan och försöker se upp med vad jag äter och inbilla mig att jag inte tycker om godis men det är LÖGN!!!!!!!!!!
Men jag känner rent spontant, gör det som gör dig lycklig. Vill du nå din “drömvikt” så go for it! Mår du bra så mår världen bra med dig!
För övrigt, ansöka. VA TUSAN!
Haha ja ansöka…
Inget avancerat.. Bara att fylla i ett formulär.
Använder det för att göra en lista på alla som har tillgång till den privata delen av min hjärna.
Var vissa dagar jobbigt under tiden jag skrev GirlGoesMom och alla läste ALLT, även om det var mestadels folk in inte visste vem jag var för att jag bloggade anonymt. :halo:
Smidigt att ha allas e-mail om jag väljer att byta lösenordet med!
Jag tycker tyvärr det låter lite hemskt att du har såna kval för din vikt. Varför lägger du all kraft på vågen och inte på hur du faktiskt ser ut?
Ledsen men enligt mig är inte 48-49 kilo sunt om man är 162 cm lång.
Jag kan absolut förstå dig eftersom jag själv har gått ner en hel del i vikt och haft problem både åt ena och andra hållet men det låter som om du snöat in dig för mycket på vad vågen berättar för dig…?
Jag har inte kval för min vikt… Har faktiskt aldrig bantat i hela mitt liv, bara fick en skev kroppsbild under 2002 då jag dejtade en kille som fick mig att se kritiskt på mig själv.
Har inte snöat in på vågen heller faktiskt, då jag extremt sällan väger mig. Kilona jag spottar ur mig är ju fördelade på över åtta år.
Har dock blivit lite att jag kollar lite oftare på sista tiden för att jag går ner utan att egentligen göra något. :twisted:
Jag vägde naturligt 48-49kg som 18-9åring och tycker själv att jag avr som finast då. Ingen annan som någonsin sade att jag avr för smal då heller.
Jag blir inte benig, då jag har mkt muskler under…
Men jag förstår absolut hur du tänker. :!:
Hm, detta undrar jag ändå inte om det kan klassas som en slags ätstörning. Kroppskännedomsstörning då om du hellre vill. Efter att ha blivit mamma så går det inte att jämföra kroppen längre med HUR den var innan… du kan träna och gå upp, MEN du “omformaterar” kroppen så den kommer att vara smalare - en åsikt. Bättre än banta, även om du är lat. Dock är det oftast de som säger sig vara lata som klarar sig bäst med att banta, tror det eller ej. De har en slags… högre krav på sig själva? Kan inte sätta rätt ord på det.
Men, nog katten har du snöat in ordentligt på din vikt, och kropp… och om du räknar ut ditt BMI, så ligger du risigt till… lovar… Du ska leva för familj och barn, inte förstöra din kropp så du inte kan följa dem genom åren! Och ju äldre du blir, ju mer skadar du din kropp - är bara så… Släng ut vågen och njut av livet…
Jag tror inte jag kan ha en ätstörning (eller kroppskännedomsstörning) iom att jag inte p något sätt hatar min kropp, klär mig för att dölja den, aldrig har bantat och väldigt sällan väger mig.
Har dock blivit att jag väger mig iftare senaste veckorna, eftersom att jag märkt att jag går ner utan att göra något.
Jag håller med om att en tränad kropp är beydligt bättre än en svulten kropp. Vet även att allt bli fastare och finare
Bara att jag var som mest nöjd vid 48-49kg
Jag lovar att inte förstöra min kropp. Jag lever med diabetes och skulle jag sköta den dieten jag borde gå på (och ge fan i det godis jag proppar i mig och tvingar mig att ta med insulin som är ett tillväxthormon) skulle jag förmodligen gå ner de där sista kilona, då jag tidigare hade min idealvikt naturligt.
Jag är naturligt tunn, det är min ohälsosamma diet som förstör min kropp
Tack för din åsikt!
Don’t get me started.. jag skulle kunna skriva en novell..
Men du pratar väldigt mycket om din vikt. Eller hur?
Du kan inte jämföra din kropp nu med hur du såg ut när du var 18-19 år. Då var du inte ens färdigväxt ju. Ingen är färdigutvecklad vid den åldern, man ändras alltid lite till. Speciellt om man som du säger får barn.
Jag tycker det låter som om du behöver omvärdera din syn på din kropp och din vikt. Att hela tiden tänka på vad som är negativt ger en skev kroppsbild. Jag är inte bra på att tänka positivt om mig själv men jag inser att det sitter i skallen på mig. Och det är det som får mig att omvärdera mina tankar. Börja förändra i knoppen så hänger resten liksom med.
Jag tycker oavsett vad du säger att du är fin som du är och jag tycker såklart att du också ska tycka det, men jag vet, det är inte lätt.
Att man blir äldre och får mer former är inget negativt. Dessutom så kan en något rundare kropp vara avsevärt mycket hälsosammare än en trådsmal kropp. Tro mig, 48 kilo är ingen hälsosam vikt för någon som är 162 cm lång.
Anledningen att jag skriver mycket om VIKT i det här inlägget är för att annars är det svårt att förklara min kroppsförädring genom åren.
Skulle kunna skriva: “Jag var först en liten XS, sedan nästan en S, för att bli nästan en M osv.. men det är inte riktigt lika lättöverskådligt.” Plus att jag fått bredare höfter sedan förlossningen så jag kan inte direkt jämföra i Jeansstorlekar heller…
Och visst behöver vi ALLA vara nöjda med sin kropp och därför omvärdera sin syn på sig själva. Men jag har lika mkt rätt att vara missnöjd med förändringar på min kropp som en tjej som väger 10-15kg mer.
Smala flickor är inte automatiskt nöjda flickor.
Och vad som är hälsosamt bestämmer naturen, inte normen. Jag är natuligt liten i kroppen och om jag väger 52 eller 49 är inte direkt stor skillnad gällande min hälsa, förutom en jeansstorlek och en lite plattare mage.
Don’t worry. Jag har ändå inte diciplin att banta. Har aldrig gått på diet i hela mitt liv.
Jag säger inte att smala tjejer automatiskt nöjda tjejer. Jag är själv smal. Enligt mig själv.Vet dock att många andra inte tycker det. Men jag är väll inte helt nöjd för det, men jag har slutat fixera blicken på min vikt och fokuserar istället på det som jag själv tycker om.
Vad jag säger är att om du går ner till 48 så lär du inte vara så särskilt hälsosam.
Sen kan jag själv erkänna, jag blir lite grinig på folk som säger att de borde gå ner trots att de är jättesmala. Jag vet hur illa det kan gå, har egna erfarenheter av att vara för smal och av att inte äta ordentligt och därför har jag också väldigt starka åsikter om ämnet.
De handlar väl för fan inte om vad alla andra tycker … tycker emma att hon skulle vara nöjd o må bra om hon gick ner till 48kg så är de ju upp till henne man behöver inte alls ha ätstörningar… de handlar om livskvalite o försoning med sig själv .. o uppnår man de om man väger 48kg så varför inte låta människan vara lycklig !!!!
Blir du lycklig så blir alla runt omkring dig oxå lyckligare