Ett barn till…
Ibland slår det mig…
“Om man skulle ge min son ett syskon?” - Men tanken hinner inte ens tänkas, det är bara en känsla som rusar genom min kropp på mindre än en millisekund.
För det kommer förmodligen aldrig att planeras ett barn till.
Jag är en av de där “hemska människorna” som bara vill ha ETT barn.
Visst är det hemskt? 
Jag vill inte ge min son ett syskon, för att jag vill helt enkelt inte föda ett barn till, uppfostra det och göra allt detta en gång till.
Nu är det säkert en stort antal av alla mammor som läser och genast ryggar tillbaka med ett “hur KAN hon säga/tänka så?” Och tro mig… Jag har fått ta min beskärda del av diskussioner om den här inställningen.
Pikar och näst intill rena påhopp från familj och vänner har stundtals haglat och jag har förklarat mig både en och två gånger.
Nu är inte detta ett beslut som enkom JAG tagit givetvis. Min sambo delar samma inställning och VI vill inte sätta fler barn till världen som det ser ut idag.
Skälen är många.
Det allra första skälet för min del, är att jag var så oerhört obekväm som gravid.
När jag idag ser en kvinna med gravidmage grips jag inte av det där “ooh, aah” som de flesta kvinnor gör… Jag tänker istället “Herregud, stackars henne…”
Varför?
Vår son var rätt så stor. 4425g 55cm… Jag är 162cm och väger i dagsläget 50kg. Gissa om han hade mkt plats i min kropp?
När han sträckte på dig, trodde jag att min ryggrad skulle förlängast med en decimeter, minst!
Som de flesta av er säkert redan vet, fick jag diabetes under graviditeten och dras med den än idag och för resten av mitt liv. Det var en ganska omtumlande upplevelse i samband med något så livsavgörande som en graviditet.
Jag är inte heller en av de där mammorna som saknar spädbarnstiden. Jag föredrar nutiden, då min son ger mer respons, är mindre beroende av mig och vi båda klarar fem minuter på egna ben.
Men den delen är ju överkomlig. Nog skulle jag OM jag blev gravid på samma sätt som med min son (trots att jag ätit p-piller till punkt och pricka) dvs oplanerat, finns inte en abort som möjlighet.
Dock… Så vill jag helst inte ha mer än ett barn att ge min tid.
Jag planerar att bli heltidsarbetande, vilket min sambo givetvis redan är. Det innebär att det kommer att finnas ett fåtal timmar på kvällar och helger som jag vill ägna åt min son, min sambo och mig själv.
Jag är helt enkelt inte redo att offra tid från någon av de tre för att få tid med ännu en person i familjen.
Egoistiskt?
Jo, men att skaffa barn ÄR en egoistisk handling? Jag tror inte det är någon där ute som kan säga något annat… Att VÄLJA att skaffa ett barn är enkom själviskt. Det är inget man gör för någon annan. (Det finns säkerligen undantag och människor som föder oönskade barn men det är inte vad vi talar om här)
Jag har fått argument som säger att barn behöver syskon för att lära sig att dela med sig. Det kan jag som förälder lära honom, lika väl som förskolepersonal och andra vuxna och barn som kommer att involveras i hans liv.
Att han skulle behöva någon att leka med är ett annat argument. Han går på förskola och är ett mkt socialt barn. Jag betvivlar inte en sekund att han kommer att ha massor med vänner när han är gammal nog.
Dessutom finns det massor med syskon runt i vårt avlånga land som inte ens tycker om varandra och än mindre leker med varandra.
Det finns betydligt fler argument jag som jag fått höra, men ingen av dem överväger det faktum att jag vill ge den tid jag har till det barn jag redan fött. Att livet är lagom balanserat så som det är, med tre personer i familjen.
Jag har själv en bror som jag älskar över min egen själ och jag vet vad äkta syskonkärlek innebär, men jag tror helt enkelt på att ett barn skall vara 110% önskat redan innan födseln och inte födas fram som en lekkamrat till ett redan existerande barn (Även om man såklart älskar alla sina barn lika mycket)
Vad tycker du? Behöver alla barn ett syskon?
Alltså, först och främst, du är inte det minsta hemsk! Visst, jag personligen vill gärna ha mer än ett barn, när det nu blir så om en massa år. Men du är verkligen inte hemsk, alla är olika, alla har olika förutsättningar och ambitioner. Att bara skaffa ett barn till som “lekkamrat”, no way! Köp en kanin istället :evil:
Och visst, att det är egoistiskt, men vad gör en människa idag som inte är delvis egoistiskt? Sen, ser man en familj som en enhet så kan man väl enkelt säga att denna familjen passar bäst som tre stycken, åtminstonde nu. Vad framtiden gäller, det kan ju ändras för alla. Jag som vill ha många barn kanske dör lycklig i ett hus på landet med 38 katter, vem vet? :halo:
Nope, det tycker jag inte. Jag tycker inte att man ska skaffa barn bara för att man SKA göra det, vill man inte så vill man inte och ett barn har det alldeles säkert precis lika bra som om han/hon har ett syskon. Är ni som föräldrar dessutom överens om saken så är det väl inget att ens fundera på
Jag har läst många böcker på det året jag studerat som rör just barn och jag har aldrig under den tiden stött på en enda rad i en bok som bekräftar att barn blir “lidande” om de inte har syskon. Och det är forskarbaserade böcker. Så de människor som argumenterar så är ju enbart okunniga tycker jag.
Varför skulle ett barn inte bli som andra bara för att de är så kallade “ensambarn”?
Nä, de där argumenten dina nära kommit med håller inte.
Jag tycker du gör rätt, vill du inte ha fler barn så vill du inte. Och M blir inte lidande för det.
Nej du är inte hemsk! Jag skulle inte vilja ha mer än ett barn heller. Det räcker mer än väl det finns annat man vill i livet. Jag tror man dessutom kan ge det barnet så mycket mer - tid och kärlek om man bara har ett. Men jag tycker för den skull inte att dom som vill ha flera gör fel - alla ska göra det som känns bäst för dom! Stå på dig! - om inte sambon vill ha fler då måste ni kanske kompromissa på något sätt men alla andra kan du strunta i vad dom säger!
Behöver & behöver, det tror jag inte.
Jag tror dock att det kan finnas många fördelar med att ha syskon, samtidigt som det kan finnas nackdelar. Det finns väl gott & ont i allt, tror jag.
Och ja,. du har alldeles rätt i att det är en självisk handling att ens skaffa barn. Barnet har inte mycket val än att födas ju.
När jag föddes diagnostiserades min mamma med MS. Har därför inga syskon, trots att hon alltid drömt om “fler” barn. Men nej, man behöver inte ett syskon. Huvudsaken att man får kärlek från sina föräldrar. Det kan ersätta vem som helst & vad som helst :XO:
Jag håller med dig till 100%. Önskar att fler tänkte som du. För många skaffar flera barn utan att ens reflektera över om de har tid med det eller inte. Och tid är det enda barnen vill ha av sina föräldrar. De skiter i flott boende, flotta bilar, platt-TV osv. De vill bara ha tid helt enkelt. Så med de grunder du har för beslutet så lyfter jag på hatten.
Jo, jag förstår precis hur du menar och varför du känner så, trots att jag själv nu väntar ett syskon till mitt första barn. Alla gör väl som man vill.
Jag tycker att din åsikt är jätteintressant och du har en poäng i det du säger. Argumenten är många men är de verkligen så genomtänkta (nu syftar jag på varför man ska ha mer än ett barn)? Vill man inte ha fler så ska man inte skaffa fler bara för att det är normen.
För min egen del vill jag ge min framtida barn det som jag själv har fått - syskon. Det finns inget bättre i livet, även om jag inte tyckte det när jag var liten. Och den dagen mina föräldrar inte finns, har jag något fint kvar som jag alltid kan stödja mig mot. Typ så känner jag inför syskon. (Men man kan ju aldrig garantera att det blir så i framtiden :p)
Nä,du e inte hemsk, alla får bestämma själva, alla måste inte ha syskon =)
Jag vet inte… Själv har jag två småsystrar som är nära mig i ålder. Även om vi bråkade en hel del när vi var yngre så finns det inga människor som är närmare mig idag. Min mamma å andra sidan har inga syskon. När hon var liten brydde hon inte sig det minsta om det. Hon fick allt hon ville och var liksom nöjd med det. Det var sen när hon blev vuxen och insåg att hennes föräldrar en dag skulle dö och att de vänner som min pappa har (han har två syskon själv) inte fanns där för henne. Därför har hon alltid varit väldigt noggrann med att se till så att jag och mina syskon alltid uppskattar varandra och bråkar så lite som möjligt.
Man BEHÖVER inga syskon, men jag tror dock att livet är jävligt mycket roligare med dem