Jag har vägt detta fram och tillbaka under de två år jag bloggat…
Tror att det börjar bli dags att gå tillbaka till pappersdagboken igen.

Klämde och kände på en guldig, liten historia i märket Converse som fanns på AkademiBokhandeln.

Trevligt nog är den i samma serie och stil som den underbara röda converseväskan jag unnade mig för en månad sedan… Den skulle tillomed gå att ha i väskan så jag kan skriva var jag än befinner mig.
Jag har alltid varit galen i anteckningsböcker…

Jag har alltid använt skrivandet som självterapi. Jag pratar med mig själv, läser igenom det, får ur mig saker och får en annan syn på mina tankar som blir mer konkreta i text.
Jag har även behandlat massor av mina känslor och upplevelser genom att sätta dem på print, sedan jag var 12 år gammal.

Varför blogga?

När jag fann bloggandet hittade jag läsarna.
Jag tyckte det var styrkande att få kommentarer från andra, helst för mig okända människor som hade åsikter, andra synpunkter och vinklingar på det jag skrev.
Jag bloggade anonymt till en början och kunde därför lämna ut mig själv helt…
Det fanns de som fann det underlättande, bland de vänner jag bjudit in och de i min familj som läste, eftersom att de fick en inblick i de tankar som annars kanske bara hade passerat och de aldrig fått höra om…

Men det har även funnits de som blivit sårade eller störts av mitt skrivande…
Oftast har det varit min partner som störts av att jag lämnat ut för mycket av vårt privatliv, men även ex, vissa väninnor och ibland okända har reagerat och tagit sig illa vid.

Nu känner jag att mitt liv är på väg in i ett nytt skede och för tillfället befinner jag mig i en ganska delikat situation som jag kanske inte borde blogga om av olika anledningar.

När jag dessutom flyttat hem nu så har jag fler att prata med, så kommentarerna känns inte längre lika viktiga. Jag har kött och blod omkring som kan ge mig sina åsikter, tankar och hjälpa mig till beslut.
Känns som om jag bara skriver på rutin, efter att jag redan egentligen löst problemen och fått ordning på tankarna…

Förr hade jag både en onlinedagbok OCH pappersdagbok… Skrev det privata på papper och det almänna i dagboken på Lunarstorm… Ungf från 2000 och framåt…

Tror jag skall ta mig in till stan, betala den där smäckra, lilla boken i guld och satsa på att investera i en riktigt skön penna och se hur jag känner för att skriva på papper igen efter 2års totalt bloggande.

Är detta slutet på MittLivSomJag, BloggBeroende och GirlGoesMom?

Satt härom dagen och funderade på vad som egentligen är kvinnligt…

Jag har alltid sett på mig själv som en “pojkflicka” och har föredragit att knata runt i mina t-shirts och gympadojor.
Jag har ex inga höfter, utan är RAK i kroppen… Bysten är inget att snacka om och jag har snaggat hår…
Kan man vara “feminin” ändå?

När jag tänker kvinnligt tänker jag typ Marilyn Monroe. Kurvor, byst, lockar, läppstift, klackar, ben och klänningar.
(Bilden intill är Marilyn på mittuppslaget i Playboy Magazine 1953)

Kvinnlighet är nog olika för alla… Vissa tycker att en graviditet är det ultimata kvinnliga osv… Men jag har aldrig, inte ens då, sett mig själv som kvinnlig.

För mig sitter oerhört mkt av det femimina i formerna…
Jag har alltid varit… plan. Inga välvda, runda höfter, raka axlar, korta ben, liten byst och korta naglar…

Sedan jag klippte av mig håret nu igen, tänker jag vissa dagar att jag inte har något feminint alls…
När jag glider i mina jeans, vita sneakers och raka t-shirts känner jag mig bekväm, men så slår det mig att jag ser “karig” ut.
Känns skitjobbigt! Men VARFÖR bryr jag mig? Framförallt om den jag skall leva med tycker att jag är fin som jag är? MÅSTE man vara “kvinnlig” då?

Hade en period sedan jag flyttade hem från Italien då det var BARA korta kjolar, höga klackar och långt hår.
Jag kände mig sexigare, femininare och fick en annan bild av mig själv som kvinna… Men även fast jag gärna glider i den sviden då och då även idag, så var det inte jag.

Jag orkar oftast inte hålla på med de där tjej-perioderna i längden.
Det är massor med jobb att hålla efter ett par långa acrylnaglar, ett jäkla bestyr att fixa med långt hår, besvärligt att prommenera i 10cm klackar och ett helvete att måla flagnande tånaglar. *skratta*

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om det här… Förmodligen för att vi kom in på ämnet bröstförstoringar för några dagar sedan när det diskuterades här hemma… Och för mig är Bröst = Kvinna.

Vad är det som är kvinnligt egentligen?

Måste ju säga att jag hatar när alla mammor och pappor hävdar att JUST de har världens sötaste/finaste eller bästa barn.
Varför hatar jag det? För att jag ju VET att de har fel!

MIN unge är ju världens snyggaste!

Det ser ju vem som helst och framförallt i Arsenals nya matchdress!

Separationsångest = Ångest i samband med separation? Kan man skriva så? *sucka*

Idag har jag varit med son och min mor i Birsta och kollat in REAn på Hemtex och lite annat.
Ibland slår det mig så kraftigt att jag faktiskt flyttat isär med den man jag levt med i fyra år… Som idag.

Handlade nytt duschdraperi, toalettborste, ljuslyktor, tvålpump, badhanddukar, handdukar, krukor, visp, slev, stekspade, osthyvel, kastruller, toapappershållare mm, mm…
Jag har inte en enda kökspinal…

Inga dricksglas, tallrikar, stekpanna, tabletter, spagettislev, köksknivar, plastbunkar osv… Inget i köket förutom det jag inhandlat idag. (Förutom bestick och temuggar, lite vinglas osv)
Kändes logiskt att lämna allt den dagen vi splittade grejerna, men jag inser idag att det var urbota dumt och DYRT!

Jag hade då inte hjärta att gå och plocka i kökslådorna där han packat upp - Nu får jag stå mitt kast.
Sånt här hade jag såklart räknat med, men gud vad jobbigt det kommer att vara att flytta in i den nya lägenheten och sakna DEN grejen och DEN grejen som man egentligen kanske önskat att man hade haft i sitt eget boende.
Jag vill “Bo in mig” med en gång!

Smällar man får ta

Dagis

Jag sitter nu och kollar upp blanketterna jag skall fylla i för att få dagisplats till min lille kille.
Typiskt nog är det sjukt långa köer på ön där vi bor och trots att vi har ett dagis aldeles runt knuten från den nya lägenheten, kommer han förmodligen inte att komma in där på bra länge.

Skulle jag dock få jobb lite hastigt och oväntat, så kommer han vara garanterad plats på ett annat ställe som ligger mellan vår ö och stan, där man idag skriker efter fler dagisbarn.

Bil?

Skall googla lite körskolor i stan och ge mig fan på att ta en intensivkurs så snart som möjligt.
Tvä veckors råplugg och ett körkort i näven känns extra viktigt nu när jag vill lära mig stå på egna ben, skjutsa lilleman till dagis och kunna storhandla själv.
Skjöt ju upp det där med körkort eftersom att vi ändå skulle bo i storstan med “enkla förbindelser” men nu känns det aktuellt igen - med råge.

Jobb

Ser krasst ut med jobb för min del Jag kan nog titta i stjärnorna efter en tjänst som jag EGENTLIGEN vill ha, men tänkte göra ett försök så snart jag kommit till rätta i livet här och skicka ut min portfolio till varenda företag med grafisk anknytning inom 10mils radie.

Finns det någon som behöver en duktig (eller åtminstone jävligt ambitiös ) grafiker/Ad-ass/originalare/marknadsassistent på distans eller här i Sundsvallskrokarna kan ni väl droppa ett mail till emma@mittlivsomjag.com ?

Övrigt

Jag tar dagen som den kommer och ägnar min tid åt att läka, gå vidare och pyssla med min son.
Det är mycket i rörelse nu, stora förändringar på både det ena och det andra planet. De flesta väldigt BRA saker, men såklart även en del jobbiga.

Kommer bl.a. att bli snålt med cash i flera månader när jag skall bygga upp mitt bohag - igen.
Känner igen detta från mitt första samboskap, då väldigt mycket av de saker vi hade packat upp i vår provosoriska etta var mina, men blev kvar.
Man saknar vissa ting - även om vi denna gången köpt allt tillsammans och det därmed inte är MINA saker.

Det flesta jag hade med mig sedan innan är kastat och/eller utbytt.

Shoppa = KUL. Pengar = NOLL!

Bara att tänka på att man behöver köpa en mopp… Förvaringslådor, en hatthylla, spegel, gardiner osv…
Tro mig… Jag lever inte fett på min a-kassa, det kommer bli tufft, men ROLIGT att få inreda mitt nya place.
Ser fram emot den här flytten med ett nervöst pirr av ångest i magen.
Oroar mig lite för att jag inte riktigt VET vad som finns i de flesta lådor som fortfarande står ute i släpet. Min exsambo var snäll nog att packa en del åt mig innan jag kom dit, men det gör även att jag inte har den minsta aning “vad han tog och vad jag fick” så det mesta handlandet får bli efter uppackning.

Så… Separationsångest = ångest i samband med separation kanske? Det är onekligen en hel del att tänka på.

Helgen som gått har varit riktigt härlig.
Vädret har varit på vår sida mestadels av tiden och den har spenderats i gott sällskap. -  Familj och vänner.

Mio har funnit sig till rätta med livet hemma hos mormor och morfar och jag känner att det är dags att dela med mig till alla er utan lösenord att jag och vår son flyttat norröver för att vi genomgått en separation med min sons far.

I helgen har det hänt mycket skoj.

Mio har fått åka båt (Även om den bara paddlades fram ) och har lekt massor med sin familj.
Han har lärt sig att “balansera” i morbrors hand (se bild) och har sprungit runt och tittat på grannens stora, blå lastbil - Jätteroligt!

Vi hade en liten kräftskiva i fredags och det blev verkligen jättelyckat med västerbottenspaj, kräftor och aioli… Ölen flödade, sällskapet var härligt och guitarhero rockade!

Är grymt imponerad över min sons sömnegenskaper som snällt gick och lade sig mitt i allt oljud och somnade sött mitt i partyt och spelandet.
Älskade barn!

Nu skall jag väl ta tag i dagen!

Kram på er!