Jag verkligen HATAR möten med arbetsförmedlingen. Där sitter man medan de går igenom i slowmotion hur man klickar sig runt på deras hemsida och en massa annat skrot jag redan känner till.

Men jag måste säga att jag mitt i trestressen fann motivation.

Imorgon är det jag som ringer till Sthlms kommun (igen) och ställer en massa frågor om hur man går till väga för att skaffa dagisplats (igen)
Jag vill sätta vår son i kö på dagiset som ligger vägg i vägg med min sambos kontor, så att han snabbare kommer in på ett dagis… Men det jag behöver information om är huvida man får ha dagis i en kommun där man inte bor och hur lång tid det sedan tar om man vill byta dagis till ett annat område (där vi sedan kommer att bo)

Låter omständigt va?

Jag vill börja jobba NU.. NYSS!

Skall sätta mig och fila på en sjukesnygg ansökan och portfolio i samma stuk. Nu jävlar skall jag visa vad jag går för!

Uppdatering

Synd bara att allt jag skissat på och gjort de senaset två åren är jävligt ICKE buisnessinriktat…
Det mesta känns som skräp helt enkelt… Måste verkligen anstränga mig…

Som vanligt är bilden klickbar

Jag vet ärligt talat inte hur mycket det imponerar med att jag gjort ett helt set med 10-15 officiella krypin som Lunarstorm erbjuder sina användare gratis (fast jag fick ju betalt förvisso), eller mina bloggdesigner och layouts, vixelteckningar av folk jag känner och inte känner osv… Känns… PLÖH!

Dags för att kasta på mig “finansiktet” och trilla ner genom hela, jävla, stan för att komma till Arbetsförmedlingen.

Det stör mig så GRYMT att jag inte direkt KAN söka jobb föränn jag vet var vi skall bo i huvudstaden och därmed få in vår lille kille å dagis.

Skall försöka gå på mammaledighet igen snart, så det löser sig iaf lite med den förbannade A-kassan som förmodligen existerar enbart för att göra mitt liv så surt som möjligt.
Hur lyckas jag alltid göra fel som inte borde gå att göra, eller som egentligen inte finns och därmed inte få utbetalningar på utsatt datum?

Till och med mammaledigheten fungerade ju bättre än såhär…

Glöh.. nu skall jag och alla andra lossers klämma ihop oss i ett gruppmöte och tycka synd om oss själva.
Skit!

Ps. Ni klickar väl på de nya, fina, knapparna pch röster på bloggtoppen? Ds.

Något rikigt konstigt har drabbat mig de senaste två dagarna…

Doft

I förrgår gick jag runt i lägenheten när jag kände hur något luktade UNKET. Typ jordkällare… Lite fuktigt. nästan mögligt.
Jag kollade genast soporna, sedan diskhon… Sniffade disktrasan och bytte vatten i vasen med de fina blommorna jag fick för att jag hittat den röda plånboken (Ja, de står ännu!)

Men inget jag gjorde hade den där distinkta lukten. Efter ett tag försvann den dock, så jag tänkte att jag bara inbillat mig.

Men så satte jag mig vid datorn lite senare och plötsligt var den där igen!

Denna gången luktade jag i mina självvattnande Eva Solo krukor, bakom min rygg… Men det var inte dem och något annat som kan lukta finns helt enkelt inte i närheten!

Så jag gick och ställde mig i duschen och borstade tänderna… Kanske hade jag fått någon konstig smak från min visdomstand eller något som fastnat i håret.

Efter det luktade allt gott igen. Märkte inte av doften föränn jag gick ner på stan med min väninna och inbillade mig känna den lite här och där i olika butiker…
På kvällen försvann den dock helt.

Smak

Igår kände jag inte doften på hela förmiddagen och hade faktiskt glömt den, fram till att jag kommit hem från stan och tog mig lite lunch i form av tacopaj från dagen innan.

Denna gången SMAKADE pajen samma som lukten jag känt dagen innan!
Inte helt och hållet, men som en distinkt etersmak… Så jag kollade givetvis kylskåpet, helt övertygad om att det såklart var därifrån jag känt detta innan.

Gissa om något luktade där inne? - Nej

När jag tog en macka senare på kvällen, innan läggdags, var den där igen…

Google

Min sambo googlade vad som kan orsaka smakförändringar, efter att han tetat mig om hjärntumörer ett tag.
(Vilket är läskigt, eftersom att jag har cancer på båda sidor i familjen och min faster dog ung av just en hjärntumör)

Men inget av det na googlade passade in… Jag är inte under strålbehandling, har tandköttssjukdomar eller svamp i munnen osv…

Lite läskigt är det.

Hoppas inte smaken/doften dyker upp idag!

Skrev för några dagar sedan ett inlägg som blev väldigt populärt trots att det var låst, som heter “Tio saker jag hatar med dig” där jag listade saker som jag retar mig på hos min karl.

Han har nu tillåtit mig att göra det publikt, så jag tänkte kontra med ett inlägg där jag gissar tio saker han förmodligen hatar med mig

Tio av mina mindre bra egenskaper

1. Mina klädhögar på golvet brevid sängen. (Kan jag använda dem en dag till behöver de inte kastas i tvätten.) Nämnde jag att det 99% av gångerna blir jag som tvättar?

2. Att jag envisas med att sopsortera och att gamla mjölkkartonger och annan skit luktar surt i hela lägenheten.

3. Man kan följa mina spår genom lägenheten. Först står skötväskan på golvet i hallen, sedan ligger smörkniven framme i köket, tillsammans med osthyvel och fatet jag haft mackorna på… Förmodligen är det lite smulor i soffan där jag suttit och ätit dem osv…

4. Han HATAR när jag lägger precis allt på skänken i hallen.

5. Min sminkväska står alltid framme!

6. Att det ligger hårtussar i duschen efter att jag tvättat håret.

7. Han tycker att jag är oekonomisk. (Det tycker så klart inte jag )

8. Att jag envisas med att jävlas och pillar honom i naveln, öronen och annat han inte gillar…

9. Jag är expert på att skjuta upp saker. “Jag gör det imorgon… Nej jag gör det imorgon igen..” osv.

10. Att han 99% av gångerna får bära ut soporna. Jag bygger BERG i soptunnan under diskbänken.

Sedan är det säkert ett hundratal saker till, varav hälften jag inte ens känner till…

Dagen började bra, med att vi föräldrar fick äran att sova en hel natt för första gången på runt en vecka. Sonen behagade inte gråta efter välling föränn strax efter sex imorse och det var underbart att inte ha blivit störd under natten som passerat.

Dagen fortsatte bra… Min son protesterade mindre än vanligt när vi klädde på oss och knatade till dagis, solen sken och detverkade bli en bra dag.

När jag kom hem blev jag först sur, för att inga av mina jeans passar längre uran hänger slappt över höfterna och rumpan… Letade längst inne i garderoben och drg fram mitt alla första par Fornarina… Jeansen jag köpte min första vecka i Italien 2001, 19 år gammal.
Han behållit dem i ren nostalgi. De är lite rockiga och coola med “Oljefläckar” och en ficka som saknas på rumpan, men de har länge varit för små.

Drog dem lätt över höfterna och knäppte den lite trasiga gylfen. Va fan, de satt tillomed lite löst över röven?
Kände mig riktigt stolt.

Min väninna hämtade upp mig kvart i tio som avtalat och vi fikade en snabbis innan vi gav oss på de butiker vi inte hunnit med igår.
Jag på jakt efter något som kan knäcka klänningen jag kärat ner mig i och hon på jakt efter något för vår utekväll på fredag.

Vi knatade in på b.young och hittade båda klänningar som vi gillade, efter att ha ratat det mesta i stan.
Jag drog på mig en svart kreation i satin och den kändes faktiskt riktigt bra där i provrummet.
Bandet som viras två varv runt midjan gav en illustion om att jag faktiskt skulle ha en inbuktning just där (Fastän att jag egentligen är helt rak) och då den var omlott, förstärkte den bysten ganska rejält, då jag inte HAR någon.
Stort plus att man kan ha BH under…

Min väninna tog några bilder på min begäran för att jag skulle kunna jämföra de båda klänningarna när jag kom hem.

Man kan säga att det var HÄR min besvikelse trädde in.

Blurrade ansiktet så att ansktsintrycket inte skall påverka hur ni ser på klänningen

När jag hemma tittar på bilden ser allt helt annorlunda ut mot för hur det såg ut i spegeln!
Jag har betydligt mkt grövre axlar, än jag är van att se på mig själv… Det har alltid vait ett av mina stora komplex att ha en benstomme som en man säkerligen skulle mörda för.
Helt fyrkantig.

Över huvudtaget tycker jag att jag ser GROV ut…

Studerat bilderna i snart över en timme och känner mig uppgiven.
Pratade med min sambo på msn som säger att jag måste vara lite trög, för jag har ju alltid sett ut så och att han tycker jag är snygg och älskar mig.
Men jag bara tänker på det jag alltid tänkt på innan, men glömt. Det spelar ingen roll om jag går ner i vikt… Jag är felaktigt byggd och kommer ändå inte se ut som jag skulle vilja.

Jag har iaf bestämt mig för att jag INTE vill ha klänningen ovan, även om jag tror den skulle vara grymt mkt snyggare med rätt skor till. Just för att jag tycker jag ser kantig och bredaxlad ut på bilderna.

Min sambo säger att vi kan åka till Freeport, eller Göteborg i helgen och kolla efter en passande… Men jag vet inte.

Kom just in en en såndär “hata min kropp mer än vanligt” - känsla…
Vägrar att se något samband med mina pmsiga hormoner!

Som säkert de flesta av er redan vet, skall vi ju flytta till Hufwudstaden inom kort.

Vi har en lägenhet som står möblerad och väntar på oss i Solna och där får vi bo i upp till ett år om vi så behagar.

Vi planerar ju dock att köpa oss en egen lya. Marknaden i Sthlm är rätt galen och priserna skjuter i höjden så snart budgivningen kommit igång och vi är inte ännu säkra på vilket område vi vill bo i.

Dock har vi ögonen på lite olika saker.

Jag vill köpa färdigrenoverat.

Inflyttningsklart om ni hellre föredrar det ordet… Jag vill att det redan skall vara fräsht (behöver inte vara TOPPENfräsht men fräsht) och jag ger hellre en extra slant för att slippa hålla på att renovera och bo i skiten som det innebär i flera månader (dvs den tid det tar att göra det beboeligt) Småpill som målning och tapetsering i all ära.. men när det kommer till kök och badrum får jag magknip!

Min sambo vill köpa renoveringsobjekt.

Han tänker ekonomiskt i första skedet (även om det ändå slutar på samma summa i slutänden) men tänker även att man då får precis som man vill.
Hans ögon tindrar när han visar mig planlösningar på väggar som kan slås ned och hur snyggt det skulle bli med ett nytt kök där, eller nytt kakel och jacuzzii badrummet där.

Att renovera bort kärleken?

Brukar slå följe med en annan mamma när jag hämtat Mio på dagis.
De är mitt i en renovering av sin lägenhet och har en dotter i samma ålder som min son. Hon har bott i Sthlm och frågar ofta om hur det går med flyttplanerna osv så jag berättade det senaste.

Hennes reaktion när jag nämnde att vi är ute efter helt olika saker var ganska förvånande. Hon sade:
“Om din sambo vill leva med dig hela livet, skall han nog inte se sig om efter ett renoveringsobjekt, för det är oerhört lätt att renovera bort kärleken”

De är tydligen snart klara med allt och hon berättade om hur jobbigt det är att bo med en liten mitt i stöket. Om hur man får vara uppmärksam på vad han/hon får röra, inte lämna verktygen famme, inte låta barnet springa i renoveringsdammet osv osv. Om hur lite tid de hade för varandra och för sin dotter.. hur hon kände inför det.

Tyvärr upptäckte jag ganska snart att jag glömt min handväska på dagis, så vi hann inte prata vidare om det.

Jag tycker det är rätt kämpigt att hålla samman ett förhållande redan som det är med idag med barn, egentid och allt annat man försöker klämma in.
Vet inte om jag orkar med att leva i ett skitigt kaos och måsta offra den lilla tid jag har för mig och bara mig, för att renovera…

Är det fler som upplevt att renovering sliter på förhållandet?
Eller år det kanske till och med ett klister?

Skall trilla ner på stan (Barnfri) och försöka toppa den ultimata klänningen, så jag vet säkert att jag skall beställa den lite väl dyra kreationen (man får ju räkna frakt från England med) på torsdag.

Ps ni har lagt mig ETTA på BloggToppen! TACK! Låt mig stanna i rampljuset ett litet tag till och klicka på bilden ovan? Ds

Jag måste ju bara länka till Helena, som testat på ett av mina “Hemma-spa tips” med gott resultat! (Riktig lustig bild i inlägget med )

Jättekul att någon fastnade för ett av tipsen

Jag lovar såklart att att samtliga fungerar utmärkt! Klicka HÄR för att komma till tipsen!

Jag har bestämt mig, efter några om och men, att jag skall gå på reuninonfesten för utgångsklass -98.

Man har sammanställt en tioårsfest för alla elever som gick ur klass nio samma år som jag själv och den här festen skall gå av stapeln den 6/6.

Har varit lite kluven om festen varit något som lockat mig, eller om den helt enkelt inte varit värd att åka hem för…
Nu är det så att min bror fyller år den 30/5 så när jag spånade lite på det, bestämde jag mig för att åka hem strax innan han fyller och stanna över festen.

Jag känner egentligen ingen lockelse alls att träffa alla gamla klass och paralellklass-kamrater, då mina minnen från högstadiet är inte helt rosa och fina.
Nej, jag hade ingen mardrömsskoltid. Jag mobbades verkligen inte… Jag var väl en av de där “mellanpersonerna” som varesig var direkt cool, eller en tönt.

Jag pluggade, festade inte och diggade BackstreetBoys. Dock hade jag så höga krav på mig själv… Jag tror alla i min klass hade det och därmed tävlade vi rätt hårt med varandra…
Jag var egentligen en medelmåtta, men fick via mina ansträngningar ganska lätt för att lära efter ett tag.
Det var dock en himla massa annat man tävlade i också och det slutade med att jag helt enkelt gick in i väggen, även om det uttycket inte direkt fanns då.

Att det sedan var samma tjej jag hängde med genom hela högstadiet fram till sista terminen då det skar sig oerhört mellan oss, gjorde nog sitt. Det var tragiskt för mig.

Känner dock att det skulle vara skönt att lägga locket på de minnen som finns kvar och se vad som det blivit av alla… Så beslutet blev ändå JA.

Nu har jag spanat in den ultimata klänningen, trots att jag inte är något modefreak *skratta* Jag skall unna mig den och njuta av att känna mig fin för en kväll. Lite “balkänsla”

Klicka här och välj sedan catwalk för att se den härliga känslan i tyget… Jag blev kär. Den får helt enkelt vara dyr… Jag ska ha den! Det är jag värd Framförallt efter att jag aldrig fick den där klänningen jag vann i en tävling hos Shopaholicmamman

Känner mig lite slö och deppad idag. Första riktiga dagen på röda veckan = +2kg, smärtor i mage och rygg, högt blodsocker och enorm trötthet.

Känns mycket trevligare att tänka på att torsdag beställer jag klänningen och fredag skall jag gå ut och äta med min väninna UTAN BARN och utan karlar. Otroligt välbehövligt med en paus…

Är nästan lite nervös för att åka hem och på något vis “hamna i samma miljö som när jag gick i skolan”
Är det någon av er som varit på en sådan klassträff?

Så var det omstart igen och jag är knuffad av listan…

Klicka på bilden för att rösta

Hjälp mig?